Borgenär, fordringsägare, den part i ett avtal - till exempel ett lån, men också andra avtal som till exempel köp - som har en fordran mot någon annan.

Den som borgenären har en fordran mot kallas gäldenär. Ex. Den som lånat ut är borgenär, den som tar lånet är gäldenär; den som har krav på att få ut den köpta varan är borgenär (köparen är alltså borgenär), den som skall utge varan är gäldenär (med andra ord säljaren); den som skall få priset för varan är borgenär (säljaren är alltså borgenär på detta sätt), den som skall betala (köparen) är gäldenär.

Begreppets innebörd växlar beroende på exakt vilket krav man talar om. I juridiskt språkbruk gör man därför många gånger en skillnad mellan penning- och naturaborgenär (respektive -gäldenär). Den som är penningborgenär är den som har krav att få ut pengar (till exempel kreditgivaren vid krediter eller säljaren vid varuhandel). Naturaborgenär är den som får kräva någon handling av motparten, alltså den får kräva att motparten gör något in natura (det vill säga "i verkligheten"). Köparen är till exempel naturaborgenär gentemot säljaren (Köparen kan kräva att säljaren ger ut varan) och hyresgästen är naturaborgenär gentemot hyresvärden (han eller hon kan kräva att hyresvärden ger besittning till lägenheten och håller den i visst skick).

OBS! Borgensman, person som "går i borgen" för en låntagare, en gäldenär, och ställer upp med säkerhet. Borgensmannen tar på sig att betala skulden om gäldenären inte skulle göra det. Begreppet ska inte förväxlas med borgenär, som är en långivare (fordringsägare).
 

Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;

Den använder sig av material från Wikipedia.