Devalvering är en nedskrivning av värdet på en valuta med fast växelkurs. Motsatsen till devalvering är revalvering. Vid rörlig växelkurs kallas en minskning av valutans värde för depreciering och det går inte att styra en depreciering.

En devalvering görs vanligen i syfte att förbättra landets bytesbalans, det vill säga nettot av ett lands affärer med utlandet. En devalvering gynnar exporten och hämmar importen. Personer som lånat pengar i främmande valuta missgynnas. Eftersom en devalvering gör importerade varor dyrare i termer av inhemsk valuta riskerar inflationen att öka.

Sverige devalverade sin valuta flera gånger under 1970-talet och tidigt 1980-tal.

Senast den svenska kronan devalverades var 1982, vilket bidrog till en stimulans av den svenska exporten på kort sikt, men enligt kritiker gav stora negativa konsekvenser för den svenska ekonomin på sikt. Dessa kritiker hävdar bland annat att lönebildningen försämrades och att industrin förlorade incitament till produktutveckling. Monetaristerna menar då att det är bättre att låta värdet sköta sig själv, än att staten ska ingripa.

1992 övergick Sverige från fast växelkurs till rörlig växelkurs.

Fast växelkurs är beteckningen på ett växelkurssystem där ett lands valuta fixeras i termer av en annan värdemätare. Det kan röra sig om ett annat lands valuta, en grupp av valutor eller en värdemätare såsom guld. Om referensvärdet förändras innebär det att landets valuta följer med. Motsatsen till fast växelkurs är flytande växelkurs.

Genom tiderna har det varit vanligt i västvärlden att knyta valutor till myntmetall, den amerikanska dollarn, det brittiska pundet eller D-mark. Under senare tid har även valutor börjat knytas mot euron.

En fast växelkurs innebär att penningpolitiken är låst när kapitalrörelserna är fria; penningpolitiken används för att stabilisera valutan och kan inte användas för att påverka den inhemska kreditefterfrågan.

  • En hög ränta relativt omvärlden leder till stort kapitalinflöde och tvingar Centralbanken att köpa utländsk valuta för att undvika att den inhemska valutan stiger i värde.
  • En låg ränta leder till valutautflöde och att Centralbankens valutareserv minskar.

Flytande växelkurs även kallad rörlig växelkurs innebär att priset på en valuta bestäms på marknaden i princip utan staters direkta inblandning.

Historia
I Sverige har fast växelkurs tillämpats under delar av 1900-talet:

  • 1871-1915: Guldmyntfot
  • 1920-talet: Återgångsförsök
  • 1945 – 73: Fast växelkurs inom ramen för Bretton-Woodssystemet (devalvering 1949)
  • 1973 –77: Fast växelkurs mot D-marken inom ramen för den s k Valutaormen (devalveringar 1976)
  • 1977 – 91: Fast växelkurs mot utrikeshandelsvägd valutakorg med extra vikt för dollarn (upprepade devalveringar: 1977, 1981 och 1982)
  • 1991 – 92: Fast växelkurs mot ecun (genomsnitt av EU-valutorna). Fick överges efter valutakris.
  • 1992 - : Rörlig växelkurs med inflationsmål för Riksbanken
     

Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;

Den använder sig av material från Wikipedia.