Egendomsbrott utgör en straffvärd kränkning av ägarens kontrollmakt över sin individuellt bestämda materiella sak eller ting, vare sig egendomen är fast eller lös.
 

Egendomsbrott i svensk rätt

Egendomsbrotten har gamla anor i svensk rätt. Den som vidtar åtgärd varigenom egendom frånhänds ägaren, olovligen förfogar över annans egendom som han har i sin besittning eller i annat fall berövar annan hans rätt straffas med böter eller fängelse för stöld enligt 8 kap 1 § Brottsbalken eller med fängelse för förskingring enligt 10 kap 1 § BrB.

Detsamma gäller en straffvärd kränkning av en panthavares rätt till sin panträtt i egendom. För att olovligt förfogande av annans egendom, fast eller lös, skall föreligga så fordras det inte att det är fråga om en rätt som utnjuter skydd mot tredje man, en sakrätt, tillkommer målsäganden. Det är tillräckligt att äganderätten tillförsäkrats eller förbehållits ägaren genom en bestämmelse som är förpliktande för gärningsmannen. Olovligt förfogande av annans egendom utgör ett övergripande centralt egendomsbrott som är subsidiärt till de olika särskilda egendomsbrott som tillgreppsbrott, förskingringsbrott, smugglingsbrott och skadegörelse av annans egendom utgör. Olovligt förfogande kan alltså tillämpas subsidiärt om något rekvisit i de särskilda egendomsbrotten brister. Olovligt förfogande som ett självständigt brott omfattar

  1. tillägnande av hittegods, eller en sak eller ett ting som man har fått i sin besittning av misstag
  2. när man säljer samma sak till två eller flera olika köpare (s.k. tvesala)
  3. när kreditköparen säljer varan innan han har betalt hela köpeskillingen till säljaren och till vilket säljaren har ägarförbehåll (pactum reservati domini) till varan.

Den offentliga makten utövas under lagarna. Därför krävs det ett klart och otvetydigt uttryckligt stöd i lagtexten för att domstolar och andra myndigheter skall kunna utöva makt inom sin behörighet. Lagtextens betydelseområde sätter därför den yttersta gränsen för domstolarnas och myndigheternas maktutövning. Lagtexten skall vara klar, otvetydig och normerande. Legalitetsprincipen tillåter inte analogisk utsträckning eller retroaktiv tillämpning av straffbud.

I den svenska medeltidsrätten straffades tjuvnad strängt, ofta med dödsstraff eller fredslöshet. Tjuvnad var ett vidsträckt begrepp som täckte allt innehav av individuellt bestämda materiella saker och ting som ägaren hade blivit av med. I och med 1864 års strafflag indelades egendomsbrotten i olika former, där stöld blev det centrala tillgreppsbrottet. Genom lagstiftning år 1890 så skrevs bestämmelserna om stöld om och straffen mildrades. År 1942 så reviderades egendomsbrotten som till exempel förskingring och andra förmögenhetsbrott som trolöshet mot huvudman. bestämmelserna överfördes till Brottsbalken (1962:700), som trädde i kraft den 1 januari 1965.

Brottsbalkens 8 kapitel, beskriver tillgreppsbrotten, vilka består i ett fysiskt angrepp på en främmande maktsfär. Tillgreppsbrotten kränker både äganderätten och besittningsrätten. Brottsbalkens 10 kapitel, beskriver förskingringsbrotten, vilka består i ett straffvärt missbruk av den egna maktsfären. Gärningsmannen missbrukar till exempel ett uppdrag och förtroende som han har fått av annan person och tillfogar honom därigenom ekonomisk skada. Förskingringsbrotten kränker endast äganderätten. Brottsbalkens 12 kapitel, beskriver skadegörelsebrotten, vilka består i ett fysiskt angrepp på en främmande maktsfär. Skadegörelsebrotten kränker både äganderätten och besittningsrätten. Vid brott enligt 8-11 kapitlen är det ofta fråga om att någon person vinner och någon person förlorar, även om det inte alltid är nödvändigt. Skadegörelsebrotten handlar om sakskador, där endast den skadelidande person alltid förlorar. Det är inte nödvändigt att det är någon annan person som äger saken, för att man skall kunna straffas. Även om man förstör någon sak som tillhör en själv, så kan det i vissa undantagsfall vara fråga om straffbar skadegörelse.
 

Läs mer om:
Civilrätt
Brottsbalken

Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;

Den använder sig av material från Wikipedia.