Finanskris är en hastig minskning av det nominella värdet på tillgångarna i ett område och flera konkurser bland områdets banker och andra företag. Till en finanskris hör ofta ett föregående börsras till följd av spekulation eller att en "bubbla" spricker, och de leder till en finansiell kris med arbetslöshet, fattigdom och sociala missförhållanden. Ofta inbegriper en finanskris en bankkris, men det kan också ta sig uttryck i en valutakris.

Större finanskriser har skett i USA 1930–1933 (stora depressionen), Mexiko 1994–1995 samt Östasien 1997–1998 (Asienkrisen). Krisen i Ryssland i augusti 1998 brukar ibland också ses som en finanskris, ibland som en mer omfattande finansiell kollaps, krisen i Brasilien i januari 1999 och i hela Europa och Nordamerika 2008 likaså. Även Grekland drabbades av en allvarlig finansiell kollaps under 2009-2010.
 

Kännetecken och orsaker

Finanskriser kan ur ett perspektiv sägas kännetecknas av svårigheten för investerare eller kreditgivare att göra ett urval av kunder samt att identifiera goda investeringar och projekt. Finansmarknaden är nämligen beroende av att aktörerna tar lån, varför en fungerande bank och en fungerande valuta är förutsättningar för att finansmarknaden skall fungera; den samspelar med landets centralbank och utgör en fundamental del av landets ekonomi. Om en risk slår fel, kan det leda till konkurs, varmed amorteringen inte kan betalas, vilket leder till att kreditgivare förlorat det kapital som de lånat ut. Vid oro och under dåliga tider är det framför allt risktagare som är villiga att ta lån och göra investeringar, risktagare som anser att de inte har något att förlora på att ta risker, och dessa risker leder ofta till misslyckanden, eller hastiga förändringar av värdet på tillgångar. Oro innebär dessutom att sedvanliga säkerheter är av ovisst värde och soliditeten är svårbedömd. Oro kan också leda till att panik bryter ut hos flera aktörer samtidigt, vilka säljer sina aktier och fonder, plockar ut sina besparingar, och att ingen aktör är villig att köpa eller föra in pengar. När många gör så samtidigt påverkar det värdet på tillgångarna, som förändras mycket snabbt, och det blir en snabb ökning av efterfrågan på pengar; pengarna "flödar ut". Om det sker storskaligt drabbar konsekvenserna alla delar av det finansiella och ekonomiska systemet, men främst dem som redan har gjort förluster. När ett sådant förlopp av värdeminskingar med tillhörande förluster är kännbara för ett helt land eller flera länder, kallas det finanskris.

Finanskriser uppstår som en ond, nedåtgående spiral som inte kan brytas av finansmarknaden själv. För att lösa en kris krävs ofta politiska åtgärder, i vilka centralbankerna har en framträdande roll. Alla börsras leder inte nödvändigtvis till en finanskris; ibland avvärjs de genom att åtgärder sätts in i ett tidigt skede. På grund av att marknaden är internationaliserad, drabbar finanskriser som regel flera länder.

Det finns fyra saker som kan få finanskriser att uppstå:

  1. Att räntan höjs, eftersom det leder till att det huvudsakligen är risktagare som lånar pengar och gör investeringar.
  2. Oro på finansmarknaden, vilket gör att aktörer har svårt att göra riskbedömningar. Sådan oro kan uppstå genom att någon förklarar att det är en finanskris, eller förutspår dåliga tider.
  3. Värdeminskning eller att tillgångarna är för små i förhållande till utgifterna eller skulderna, vilket framgår av balansräkningar och påverkas av bland annat räntan.
  4. Kriser i enskilda banker eller uppenbarade problem i bankväsendet, bland annat eftersom det kan leda till panik.
     

Bankkriser sedan 1970-talet

Under 1980-talet uppstod bankkriser i flera delar av världen. Detta föregicks av att finansmarknaden förändrades från och med 1960-talet, med en försämrad vinst i traditionella affärer. Under mitten av 1980-talet ökade konkurrensen för bankerna, med ett ökat risktagande. Världsekonomin drabbades av inflation vilket ledde till att räntorna höjdes. Flera länder avreglerade då sina bankväsenden. Det blev lättare att ta lån, vilket ökade risktagandet. Under slutet av 80-talet skedde en kraftig prissänkning, varför bankerna inte fick tillbaka sina utlånade pengar - se vidare finanskrisen i Sverige 1990–1994. För att rädda bankerna var regeringarna tvungna att gå i borgen. I Sverige kostade det 4 % av BNP (1991–1994), Norge 8 % (1987–1993), USA 3 % (1984–1991) och i Finland 11 % (1991–1994). De länder vars bankväsenden relativt sett kostat mest att rädda är Argentina 1980–1982, som uppgick till 55 % av BNP, och Indonesien med anledning av bankkrisen i Östasien 1997. Israels banksystem kollapsade 1983 till följd av att bankerna lånat ut pengar till sina ägare som köpte aktier i bankerna samtidigt som de genomförde stora återköp. När allmänheten kom att frukta devalvering, sålde de bankaktier och köpte dollar. Bankerna fick köpas av staten.

Före 1970-talet var bankkriser ovanliga, men efter dess har nästan hela världen drabbats. I Centralamerika (Nordamerika), Sydamerika, Östeuropa, Skandinaviska halvön, och större delen av Centralasien och Östasien har det varit systematiska kriser. Danmark, Portugal, Saudiarabien, Oman, Qatar, Kuwait, Bahrain, Guyana, Surinam, och Franska Guyana är länder som lyckades hålla sig utanför krisen.

I det forna Östblocket var övergången från kommunism till marknadsekonomi problematisk för bankerna med flera betydande bankkriser.
 

Valutakriser under 1990-talet

Sedan 1990-talet har spekulationer med valutor ökat. När en valuta ökar i värde kan de som har kapital knutet till valutan tjäna mycket på att byta valuta. När så sker försvinner motsvarande del av landets valutareserv, vilket är en central säkerhet för ett lands ekonomi. Denna slags affärer har ökat sedan 1990-talet, där framför allt George Soros gjorde sig en förmögenhet (1 miljard dollar) på att spekulera på valutor, varmed stora summor fördes in och fördes ut i snabb takt i attacker. Det var för att skydda valutan som Riksbanken i Sverige höjde räntan till 500 % under början av 1990-talet.

Finanskrisen i Mexiko 1994 och i Östasien 1997 tog sig bland annat sig uttryck i valutakriser. I Mexiko ledde rykten om devalvering till spekulation på peson, som minskade i värde, och hotade att dra med sig andra valutor i Latinamerika (Tequilaeffekten). Som motåtgärd köpte mexikanska regeringen upp peso, sålde dollar och höjde räntan. Därmed förlorade landet en kännbar del av sin utländska valutareserv, hälften av sina 30 miljarder dollar. Ett nytt rykte om devalvering fick spekulationen att fortsätta, pengarna att flöda ut ur landet, regeringen att höja räntan och därmed förlora ännu mera av valutareserven. Till slut tvingades landet till devalvering.
 

Källor

  • Mishkin, Frederic S., The Economics of Money, Banking and Financial Markets, 6th updated edition, The Addison-Wesley Series in Economics, Pearson Education (2003) s. 200–209, 279–312, 446, 494–495
     

Läs mer om:
Finansbubbla
Fastighetsprisbubbla

Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;

Den använder sig av material från Wikipedia.