Under lågkonjunkturer ("dåliga tider") är den totala efterfrågan på varor och tjänster mindre än vad som skulle kunna produceras. När orderna inte kommer in får företagen svårt att behålla sina anställda, samt mindre resurser att investera i ny teknik. Arbetslösheten ökar.

Eftersom efterfrågan är låg, blir det också små prishöjningar. Ibland kan det till och med hända att prisnivån sjunker, vilket kallas deflation. En lågkonjunktur med minskande BNP under en längre tid kallas recession [1]. En extremt kraftig och långvarig nedgång kallas depression.

Att konjunkturkurvan inte går snett nedåt i all oändlighet, beror på att det förekommer en viss efterfrågan även vid lågkonjunkturer. Efter en tid har företagen sålt ut sina lager och måste börja nyproducera och nyanställa folk. Så sprider sig investeringarna som ringar på vattnet. När många företag gör på samma vis, svänger konjunkturkurvan uppåt mot en begynnande högkonjunktur ("goda tider").

En berömd lågkonjunktur är "Den stora depressionen", som utlöstes med börskraschen i USA i oktober 1929. Stora lågkonjunkturer (recessioner) har oftast följt så kallade "bankpaniker" då förtroende för bankväsendet har minskat och penningpolitiken blivit ifrågasatt. Bankpaniker uppstår ur att bankernas reservkvot, dvs tillgångar inte täcker upp de lån man har emot sina fordringsägare.

Konjunktur, rådande ekonomiskt tillstånd i en ekonomi med avseende på flera variabler, framförallt arbetslöshet, tillväxt och inflation. Tidsperioden mellan två låg- eller högkonjunkturers respektive klimax kallas konjunkturcykel. Vanligen är en konjunkturcykel mellan tre och åtta år lång.

Noter

  1.  Ekonomifakta

Läs mer om:
Recession
Högkonjunktur
Stagflation
Penningvärde
Köpkraftsparitet

Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;

Den använder sig av material från Wikipedia.