Riksdagen kontrollerar regeringen

I grundlagarna står det vilka speciella kontrollinstrument riksdagen kan använda sig av:

• Varje ledamot har rätt att ställa frågor till regeringen. Det är ett sätt för riksdagen att kontrollera vad regeringen har för sig.
• Konstitutionsutskottet, KU, har en speciell uppgift att granska att regeringen följer reglerna. Riksdagsledamöterna kan anmäla regeringens ministrar till KU.
• Om riksdagen inte längre har förtroende för en minister eller statsministern har den möjlighet att göra en misstroendeförklaring.
• Justitieombudsmannen, JO, ska skydda varje människas rätt att bli behandlad enligt lagen av myndigheterna. JO är en myndighet under riksdagen.
• Riksrevisionen ska för medborgarnas räkning granska vad statens pengar går till och hur effektivt de används. Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen.
• Riksdagens kontroll ska bidra till att regeringen och myndigheterna följer lagarna, arbetar effektivt och att medborgarna känner förtroende för den offentliga makten.

När man talar om kontroll handlar det ofta om att granska något i efterhand. Men en fungerande kontrollmakt innebär att följa och granska regeringens och myndigheternas arbete på alla olika stadier. Med hjälp av sina olika instrument kan riksdagen granska vad som händer inför, under och efter det att ett beslut fattas.
 

KU:s granskning

Konstitutionsutskottet kontrollerar att regeringen följer reglerna för regeringsarbetet. Riksdagens ledamöter har rätt att anmäla ministrarna till KU.

KU ska årligen granska regeringens arbete. Granskningen består av två delar. Den ena går ut på att kontrollera om ministrarna följt reglerna för regeringens arbete och på andra sätt handlat korrekt. Den delen bygger på ledamöternas KU-anmälningar.

Den andra delen är en allmän granskning. KU går då igenom olika handlingar från Regeringskansliet för att se om regeringen följt lagar och praxis vid handläggningen av regeringsärendena.
 

KU-anmälningar

Ledamöterna kan lämna anmälningar till utskottet när som helst under året. Anmälningarna får ofta stor uppmärksamhet i medierna. KU undersöker sedan om den minister som anmälan gäller gjort fel eller inte i en speciell situation.

Anmälningarna kan till exempel handla om ministerstyre. Med det menas att ministern gått in och påverkat ett ärende som en myndighet egentligen ska bestämma i. Andra gånger kan kritiken gälla ett uttalande av en minister, statsministerns förhållande till en journalist, en resa på statens bekostnad eller utnämningen av en hög chef inom staten.
 

KU-utfrågningar

KU har rätt att ta del av regeringens alla handlingar under sin granskning, även sådana som har hemligstämplats. Behöver KU veta mer kan utskottet ställa skriftliga frågor till regeringen eller kalla till sig både ministrar och anställda som är inblandade. Även privatpersoner kan frågas ut, men bara om de själva går med på det.

Ibland håller KU offentliga utfrågningar med den anmälda ministern och andra inblandade. De utfrågningarna är öppna för allmänheten och medierna och har genom åren varit mycket uppmärksammade.
 

Debatt i riksdagen – men KU är ingen domstol

På våren lämnar KU en rapport till riksdagen om behandlingen av KU-anmälningarna. Rapporten kallas granskningsbetänkande och används som underlag för en debatt i kammaren. Debatten brukar pågå en hel dag, ofta med många och kraftiga ordväxlingar.

KU kan i sitt betänkande kritisera en minister men har inga möjligheter att straffa eller kräva att han eller hon ska avgå. Den grundläggande tanken är i stället att kritiken från utskottet ska leda till att regeringen ändrar sitt arbetssätt så att inte misstaget upprepas. Dessutom kan uppmärksamheten kring både KU:s betänkande och debatten spela stor roll.

Debatten slutar därför alltid med att betänkandet läggs till handlingarna. Det betyder att riksdagen avslutar ärendena utan att besluta något mer.

Skulle KU komma fram till att en minister begått ett brott i sitt arbete kan utskottet besluta att åtal ska väckas inför Högsta domstolen. Detta är ytterst ovanligt och har inte förekommit i modern tid.
 

Allmänna granskningen

Vid den allmänna granskningen granskar KU olika handlingar från Regeringskansliet, som protokollen från regeringens sammanträden. Ett vanligt exempel på kritik från KU är att lagar och förordningar träder i kraft väldigt snart efter ett beslut. Det betyder att medborgarna eller myndigheterna som ska följa lagarna har liten möjlighet att ta del av dem innan de börjar gälla.

Den allmänna granskningen presenteras i en egen rapport på hösten.
  

Ledamöternas frågor

Rätten att ställa frågor till regeringen är den del av riksdagens kontrollmakt som utnyttjas flitigast. Ledamöterna ställer flera tusen frågor till regeringen under ett riksdagsår.

Frågorna kan handla om allt från graffiti och studentbostäder till utrikespolitik och rättssäkerhet för flyktingar. Genom att ställa frågor till regeringen kan ledamöterna ta reda på vad regeringen tänker göra åt ett problem. Det är samtidigt ett sätt för ledamöterna att få uppmärksamhet och skapa opinion i en fråga.

Framför allt är det ledamöter från oppositionen som utnyttjar möjligheten att ställa frågor till regeringen. Men ibland ställer också ledamöter från regeringssidan frågor, till exempel i ett ärende som gäller deras hembygd när de tycker att regeringen inte har uppmärksammat frågan tillräckligt.
 

Interpellationer debatteras regelbundet

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten lämnar sin fråga, interpellationen, skriftligt men får svaret både skriftligt och direkt av en minister som kommer till kammaren.

Ministern ska svara inom 14 dagar, annars måste hon eller han förklara varför svaret dröjer. Alla ledamöter får svaret på en interpellation skriftligt i förväg och får veta när ministern kommer till riksdagen för att svara. Ministern läser upp svaret och sedan kan ledamöterna debattera med ministern..

Ministern har sex minuter på sig att läsa upp sitt svar på interpellationen. I debatten får ledamoten som ställt frågan och andra som vill ha ordet fyra minuter var. Sedan kommer en andra och en tredje kortare omgång. Debatten avslutas med att ministern får en kort slutreplik.

Interpellationerna kan leda till tuffa debatter. Kanske har tre riksdagsledamöter lämnat in interpellationer om riksväg 45. När ministern sedan svarar på frågorna i kammaren kan det visa sig att fler ledamöter vill blanda sig i diskussionen – eftersom riksväg 45 ringlar sig genom stora delar av Sverige har kanske tio ledamöter från olika delar av landet åsikter. Ministern kan med andra ord få en mängd frågor hon eller han inte var förberedd på.
 

Svar direkt vid frågestunden

På torsdagar är det frågestund i riksdagen. Ungefär en gång i månaden kommer statsministern till kammaren och svarar på frågor. Övriga torsdagar är fem ministrar på plats. Ledamöterna kan ställa frågor utan att anmäla dem i förväg. För att kunna förbereda frågor har de i god tid fått veta vilka ministrar som kommer. Men ledamöterna kan också passa på att fråga om dagsaktuella ämnen.

Frågestunderna ska ha ett snabbt tempo med korta frågor och svar. Ungefär en timme håller man på och det gäller att få ordet av talmannen som också bestämmer hur många gånger ledamöterna och ministrarna får ordet. Andra ledamöter får ställa följdfrågor.
 

Skriftliga frågor utan debatt

Ledamöterna kan ställa skriftliga frågor till ministrarna året runt. Hur lång tid en minister har på sig att svara beror på när frågan lämnas in. De skriftliga frågor som lämnats in före klockan 10.00 på torsdagen ska besvaras senast klockan 12.00 på onsdagen veckan efter. Under sommaruppehållet har ministrarna dock längre tid på sig. Ministrarna svarar skriftligt och det blir ingen debatt efteråt.
  

Misstroendeförklaring

Riksdagen kan tvinga regeringen eller en minister att avgå genom att göra en misstroendeförklaring. Så här går det till:

Minst 35 ledamöter måste gå ihop och föreslå att riksdagen ska rösta om att göra en misstroendeförklaring för att en omröstning ska bli av. Minst 175 ledamöter måste rösta ja till förslaget för att riksdagen ska förklara sitt misstroende för regeringen eller ministern. Det är en majoritet av riksdagens 349 ledamöter. Om riksdagen kommer fram till att den inte har förtroende för statsministern måste hela regeringen avgå eller utlysa ett extra val. Om riksdagen kommer fram till att den inte har förtroende för en minister måste ministern avgå.
 

Nio omröstningar

Riksdagen har röstat om misstroendeförklaring nio gånger– men aldrig sagt ja. Men två gånger har själva hotet om en misstroendeförklaring haft effekt. Regeringen avgick 1981 och justitieministern 1988, eftersom man kunde förutse att riksdagen skulle rösta för att de skulle avgå.
 

Justitieombudsmannen

Alla som anser att man själv eller någon annan har blivit felaktigt behandlad av en myndighet kan klaga hos JO.

JO, Justitieombudsmannen, är en myndighet under riksdagen och en del av riksdagens kontrollmakt. JO finns till för att skydda varje människas rätt att få en lagenlig och korrekt behandling från myndigheternas sida. Det står inskrivet i de grundläggande fri- och rättigheterna i Sveriges grundlag.

Du behöver inte vara svensk medborgare eller bo i Sverige för att klaga hos JO. Det finns ingen åldersgräns och det du klagar på kan gälla dig själv eller någon annan.

Klagomålen ska gälla:

• Statliga myndigheter (även domstolar)
• Kommunala myndigheter
• Tjänstemän vid statliga och kommunala myndigheter
• Andra institutioner som fungerar som myndigheter
   

JO ger kritik och råd

En JO får själv bestämma om en JO-anmälan ska prövas. En JO kanske kommer fram till att myndigheten eller domstolen inte har följt de regler som gäller. I så fall kan JO kritisera den som gjort fel och tala om hur man borde ha gjort och skriva det i sitt beslut.

Myndigheterna brukar följa JO:s rekommendationer. Eftersom JO inte är någon domstol är ett JO-beslut bara en rekommendation och inte något som man kan överklaga. Oftast kommer JO fram till att det inte finns någon anledning att kritisera hur ett ärende har skötts.

JO kan dock, om myndigheten misstänker att en anställd har gjort ett allvarligt fel i sitt arbete, vara åklagare och väcka åtal mot den personen. Om JO tror att någon gjort ett mindre fel i sitt arbete kan JO föreslå att det ska prövas om personen ska få till exempel en varning. Om JO tycker att en lag behöver ändras kan JO föreslå det till riksdagen eller till regeringen.

JO först i världen

• JO får omkring 7 000 klagobrev om året.
• JO är opolitisk.
• JO heter officiellt Riksdagens ombudsmän.
• Både myndigheten och ombudsmännen kallas JO.
• En JO väljs av riksdagen.
• I dag finns det fyra JO.
• JO har funnits i Sverige sedan 1809.
• Sverige var först i världen med JO. I dag har JO efterföljare i ett hundratal länder. Det heter till och med ”ombudsman” på engelska och på flera andra språk.
   

Riksrevisionen

Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen. Den ska för medborgarnas räkning granska vart de statliga pengarna går och hur de används.

Riksrevisionens övergripande mål är att bidra till att statens resurser används på ett bra sätt och att den statliga förvaltningen sköts effektivt. Det ska myndigheten göra genom en oberoende granskning av all statlig verksamhet. Att Riksrevisionen ska ha en oberoende ställning står inskrivet i regeringsformen som är en av Sveriges grundlagar.
 

Tre riksrevisorer och ett råd

Riksrevisionen leds av tre riksrevisorer som är valda av riksdagen. Riksrevisorerna bestämmer själva vad de ska granska, hur det ska göras och vilka slutsatser de ska dra.

Vid myndigheten finns också ett parlamentariskt råd, där en riksdagsledamot från varje partigrupp i riksdagen ingår. Rådets uppgifter är bland annat att

• följa granskningsverksamheten
• ge riksdagen insyn i Riksrevisionens arbete
• kontrollera årsredovisningar och effektivitet

Riksrevisionen gör två typer av granskningar:

• En årlig revision som innebär att granska alla myndigheters årsredovisningar. Då kontrollerar riksrevisorerna om redovisningen är pålitlig, om räkenskaperna är rättvisande och om myndigheterna följer gällande bestämmelser.
• En effektivitetsrevision som består av stickprov i regeringens, riksdagens eller myndigheternas förvaltning. Syftet är att kontrollera att arbetet sköts på ett effektivt sätt och att skattepengarna används i enlighet med regeringens och riksdagens mål. Det kan till exempel handla om hur Arbetsförmedlingen och a-kassorna hanterar arbetslöshetsförsäkringen eller hur statliga bolag följer reglerna för representation.
    

Riksdagen granskar regeringens lagförslag

Riksdagen kontrollerar regeringen på fler sätt än genom de speciella kontrollinstrumenten. När riksdagen ska fatta beslut om en ny lag granskar den först lagförslaget från regeringen mycket noggrant.

När ledamöterna granskar lagförslagen är de indelade i arbetsgrupper som kallas utskott. Utskotten kontrollerar hur förslaget stämmer överens med tidigare lagstiftning och med regeringens mål. De undersöker också om lagförslaget följer vad utskottet tidigare sagt till regeringen i frågan.
 

Läs mer om:

Riksdagens uppgifter
Riksdagen beslutar om lagar
Riksdagen beslutar om statsbudgeten
Riksdagen arbetar med EU-frågor
Riksdagen och utrikespolitiken

 
Källa:

riksdagen.se