Vi lever i en marknadsekonomi där ”marknaden” styr efterfrågan och utbud. Visserligen inte i en ren marknadsekonom utan mer i en blandekonomi där vissa delar av marknadsekonomin regleras av exempelvis lagar eller andra politiska beslut.

Det finns en hel del negativa saker som uppstår i en (ren) marknadsekonomi.
Kritiska röster hörs bland annat om följande:

Förmögenheter och inkomster fördelas ojämnt d.v.s. hur produktionsresultatet fördelas, kunden har inte fullständig information och påverkas i sitt val av bl.a. reklam, det finns inget "pris" på exempelvis företagens föroreningar utan vissa kostnader får bäras av samhället, vissa företag börjar växa och makten koncentreras till ett eller ett fåtal företag på en viss marknad vilket innebär att marknadskrafterna delvis sätts ur spel.

För att möta dessa negativa delar i en marknadsekonomi har de flesta länder en blandekonomi. I grunden är det en marknadsekonomi men den styrs i olika riktningar utifrån bl.a. samhällets värderingar i olika frågor. Politiska församlingar stiftar lagar och regelverk som reglerar marknaderna på olika sätt.

Tidigare var det vanligt med statliga stöd, t.ex. etableringsbidrag, transport- bidrag, investeringsstöd, fördelaktiga lån, till företag. Dessa har dock minskat under senare år, där framförallt EU har pressat på för att inte stater ska gynna vissa inhemska företag på ett sådant sätt att den fria konkurrensen inte fungerar.

Genom att använda skatter och avgifter stimulerar eller bromsar staten utvecklingen inom vissa branscher. Bakomliggande faktorer kan vara av exempelvis hälsoskäl och miljöskäl.

I en blandekonomi förekommer olika ägandeformer av "företag". Vi har självklart privat ägande men även kooperativt och statligt ägande. Företag som bearbetar samma marknad kan ha ett privat ägande men även konkurrera med företag där staten äger hela eller delar av ett företag.

I Sverige bedrivs en stor del av verksamheter, främst tjänster, inom den s.k. offentliga sektorn. Det handlar om något som brukar beskrivas som kollektiva varor och tjänster. De är oftast svåra att prissätta, kräver mycket kapital och personal. Hit kan vi räkna hela vår infrastruktur med vägar, järnvägar och kollektivtrafik samt försvaret, polisen och domstolsväsendet. Vi har hela sjukvårdssystemet, barnomsorgen och utbildningsväsendet som andra exempel.

Naturligtvis kan en bro, en viss vägsträcka, ett speciellt sjukhus, en skola etc. drivas av privata företag. Men det är svårt att tänka sig hela vägnätet, alla skolor eller hela sjukvården, försvaret, ska drivas av privata företag.

Grunden till ett så pass stort statligt (landsting, kommuner) ägande och reglerande av marknaden på olika sätt är att uppnå en fördelningspolitik som samhället i stort anser önskvärt. Det handlar om att erbjuda alla barnomsorg, likvärdig sjukvård och utbildning oavsett de privatekonomiska resurserna.

Vi kan dock konstatera att statens ägande och drivande av olika verksamheter stadigt minskar genom att privata företag får tillträde till delar av den offentliga sektorn. Möjligheten för staten att styra dessa privata verksamheter med lagar, regler och kontroller är fortfarande stor och att bara ha beställarrollen kan ha sina fördelar istället för att samtidigt både vara beställare och utförare.

Läs mer om:
Företagsekonomi