Kapitaltäckning är ett mått som används i regelverk för bank- och försäkringsföretag rörande hur stort belopp som måste sättas av för att trygga verksamhetens möjlighet att leva upp till sina åtaganden.

En bank som lånar ut pengar måste exempelvis säkerställa att ett visst belopp finns säkerställt och tillhanda om motparten (den som fått lånet) fallerar, det vill säga inte väntas kunna betala tillbaka sin skuld.

Kapitaltäckningsgraden räknas fram genom att kapitalbasen divideras med de (riskvägda) tillgångarna.

Reservkravet anger hur stor andel av bankens totala tillgångar som måste bevaras som reserv i form av likvida medel. Exempelvis innebär ett reservkrav på tio procent att en bank kan skapa krediter (ge ut lån) motsvarande nittio procent av dess tillgångar.

Reservkravet är till för att förhindra:

  1. ohämmad expansion av penningmängden;
  2. och att banker får likviditetsproblem vid stora uttag.

Då banker får in pengar så kan de låna ut dem och skapa nya betalmedel som i sin tur kan sättas in på en ny bank och lånas ut vidare osv. Teoretiskt skulle då man kunna låna ut oändligt med pengar om man kunde låna in oändligt med pengar. Men det hindras av att kapitaltäckningskrav utgör en begränsning av bankers maximala utlåning.

Skulder på pengar är ca 97% av våra betalningsmedel och resterande ca 3% är i form av sedlar och mynt.
 

Läs mer om:
Kassakrav
Fractional-reserve banking

Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;

Den använder sig av material från Wikipedia.