Beteendevetenskap
Gärningsmannaprofilering bygger på beteendevetenskap där man studerar de mest troliga demografiska, sociala och beteendemässiga egenskaper som gärningsmannen bakom ett brott kan tänkas ha.
Man förutsätter att hur en person agerar överensstämmer med personens personlighet. Utifrån känd information om var, när och hur ett brott utförts försöker kriminalpoliser, rättspsykiatriker och rättspsykologer tillsammans beskriva troliga personliga egenskaper hos gärningsmannen. Denna profil sammanställs sedan med vetenskapliga erfarenheter av vilka människor som beter sig likartat.
I Sverige
Tekniken började prövas i Sverige på 1980-talet[2] och uppmärksammades i samband med profileringen av den så kallade Lasermannen i början på 1990-talet. Ett exempel på att gärningsmannaprofilering inte alltid lyckas är den så kallade Hagamannen[3]. Metoden är användbar inte endast för mordfall utan även vid fall av grövre inbrott och stölder, rån och liknande brott med okänd gärningsman.
Källor
- ”Vem har gjort det? Gärningsmannaprofilen kan ge svaret”. Apropå 3/2003. Brottsförebyggande rådet. 7 februari 2005. Arkiverad från originalet den 11 augusti 2010. Läst 6 december 2007.
- ”nojesguiden, Leif GW Persson -…redan innan (1991) hade vi prövat med andra fall.”. nojesguiden.se. 2007-05-01. Läst 2007-12-13.
- ”Hagamannen passade inte profilen”. svd.se. 2006-04-29. Läst 2007-12-10.
Läs mer om:
Kriminologi
Brottsprevention
Brottsbekämpning
Ungdomskriminalitet
Brott och kön
Denna artikel och bild omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;
Den använder sig av material från Wikipedia.