Myndigheternas rätt till olika typer av kontroller är mer begränsade på hemfridsskyddade platser än annanstans och förutsätter i allmänhet åtminstone en skälig misstanke om allvarligt brott eller liknande.
Hemfriden begränsas främst genom rätt för olika myndigheter, såsom polis och räddningsväsende, att bryta mot hemfriden i särskilda fall. Hemfridens omfattning har varierat starkt genom tiderna och varierar också mellan olika länder.
Enligt svensk lag skyddas bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg. I Sverige dömes gärningsmannen för hemfridsbrott till böter enligt 4 kap 6 § Brottsbalken. Är brottet grovt, döms gärningsmannen till fängelse i högst två år. Ett brott ska bedömas som grovt om gärningsmannen genom inbrott tränger in i en annans bostadslägenhet eller om det sker nattetid. Detta anses utgöra en sådan kränkning av hemfriden och den personliga integriteten att gärningen förskyller annan påföljd än böter enligt Högsta domstolens dom 1990–05–31 i mål B 633-89.
Första gången hemfrid nämnts i svensk historia är det i samband med Birger jarl, som sägs ha avlagt ed på att upprättshålla de så kallade edsörelagarna, som föreskrev kyrkofrid men även hemfrid.
Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;
Den använder sig av material från Wikipedia.