Oftast tas flera pantbrev med olika belopp ut för att eventuellt kunna användas för olika långivare. För att en långivare skall kunna veta vilka pantbrev som är uttagna på en fastighet utfärdas så kallade gravationsbevis. Pantbrev som utfärdats inom den lägre delen, till exempel inom fastighetens taxeringsvärde, utgör större säkerhet än ett som är utfärdat över ”skorstenen” det vill säga nära eller till och med över marknadsvärdet. Pantbrevet utfärdas som bevis för att en inteckning av en fastighet har gjorts i fastighetsboken hos inskrivningsmyndigheten.
Tidigare var pantbreven skrivna på papper och ofta elegant frimärkta och stämplade. Numera registreras pantbreven enbart elektroniskt, så kallade datapantbrev. Dessa administreras av Lantmäteriverket. Äldre pantbrev kan och bör konverteras till datapantbrev.
När man skall ta ett lån och det redan finns obelånade pantbrev som täcker lånebehovet, behövs inget nytt pantbrev. När en fastighet byter ägare löser den gamla ägaren sina eventuella lån, får tillbaka sina pantbrev och överlämnar dessa till den nye ägaren som använder dem för sina lån. Normalt utför banken administrationen av pantbrev mot en expeditionsavgift. Pantbrevet kostar i regel en procentsats av pantbrevsbeloppet. Utöver procentsatsen tillkommer även en fast avgift per uttaget pantbrev. Pantbrevet är knutet till fastigheten och kan inte föras över mellan fastigheter.
Denna artikel omfattas av Creative Commons Erkännande-Dela Lika-licens;
Den använder sig av material från Wikipedia.