Radon är en radioaktiv ädelgas med en halveringstid på 3,8 dagar. När radon sönderfaller bildas andra radioaktiva ämnen som går under beteckningen radondöttrar. Radon och radondöttrar följer med inandningsluften till lungorna. När de sönderfaller avger de alfastrålning. Denna alfastrålning kan orsaka skador i lungvävnaden och därigenom leda till lungcancer. Risken att drabbas har ett linjärt samband d.v.s. högre halt av radon och radondöttrar ökar risken för lungcancer. Är en person dessutom rökare så finns en stark samverkanseffekt. En uppskattning av Strålsäkerhetsmyndigheten är att omkring 500 personer per år drabbas av lungcancer till följd av radon i bostaden. Av dessa är ca 450 rökare.
Radon tränger in i bostaden underifrån eller från väggar, golv och tak. Om radonhalten är hög i berggrunden kan också vattnet från brunnar innehålla höga halter av radon. Radonet frigörs sedan till inomhusluften då man exempelvis duschar. Att halterna inomhus kan vara högre än i omgivningen beror oftast på dålig luftväxling och att ett undertryck i bostaden suger in gasen från marken.
Är radonhalten för hög i bostaden gäller det att ventilera bort radonet på olika sätt. Ett sätt är exempelvis att ventilera grunden, krypgrunden, källaren, för att radonet inte ska tränga in i själva bostadsdelen.
Det finns bara ett sätt att ta reda på halten av radon i en bostad och det är att mäta. Gasen i sig själv är osynlig, lukt- och smaklös. Bästa sättet är att mäta under eldningssäsong d.v.s. under vinterhalvåret. Mätperioden bör vara minst två månader. Fås ett värde på 200 becquerel per kubikmeter (Bq/m3) eller högre bör åtgärder sättas in.
Källan till den höga radonhalten kan vara flera. Marken under och omkring bostaden, byggnadsmaterialet (t.ex. blåbetong) och hushållsvattnet. När det gäller vatten så finns tumregeln att innehåller vattnet 1000 Bq/l så ger det upphov till ca 100 Bq/m3 i inomhusluften. Den klart dominerande radonkällan är dock markradon.
Spårfilm är den vanligaste metoden för radonmätning. Mätdosorna kan beställas via kommunens miljökontor eller från ett ackrediterat mätlaboratorium.
Källa
Strålsäkerhetsmyndigheten